Det pågår någon slags galenskap därute, den saken är klar. Synd att S var tvungen att stå ut med en blå lapp på sin plastbalja där hans specifikation stod. Han har liksom en rosa fas nu, den bör man respektera.

Stort tack för alla grattis! Nu har vi hämtat oss ganska mycket, bestämt namn (sorry, de är alltid bara nämnda med förstabokstaven här, precis som jag och D), fått igång amningen bra, fixat på balkongen, lekt i lekparken, varit på Universeum och rastat barn och tvättat hundra maskiner tvätt. B är för tillfället och fröjdas på förskolan. Hon ska gå tre och en halv timme, tre dagar i veckan- för att få de pedagogiska momenten och äta lunch i grupp och jag får chansen att sova lite när S sover.

Och det undras om barnen är lika. Ja, det är de faktiskt! Lilla S är såklart smalare än storasyster så hans drag syns tydligare redan nu. Han är också mer tunn- och ljushårig än vad B var. Vidare tror jag att han kommer att få min ögonfärg, någon annan näsa än B och så har han pappans virvel i pannan och mer inåtriktade öron. Men annars- i princip samma bebis! Eller ja, S skriker väldigt mycket gällare, puh, hoppas det går över snart.

Lilla S, en vecka gammal.



Bebis-B, en och en halv månad gammal.



Lilla S, nyfödd.



Bebis-B, nyfödd.

Den 30 april klockan 12.01 bestämde lillebror sig äntligen för att titta ut. Jag hade då haft avstannande värkar både under lördag och söndag och var lagom frustrerad när jag gick och lade mig på söndagskvällen. Var på väg in på undersökning under söndagen men kände att det inte tjänade något till när förlossningen ej bedömde det som akut. Vid midnatt vaknade jag dock av värkar återigen och denna gång gjorde de mer ont.

Min första tanke när jag såg tiden var att det kanske skulle bli svårt att hålla ut till sex när B vaknar och det vore lämpligt att åka och lämna hos barnvakt. Samtidigt vågade jag inte tro att det skulle ta fart ordentligt, trots att det gjorde ondare än tidigare. Jag bestämde mig därför för att försöka vila så mycket som möjligt och helst sova i och med att natten innan varit tillräckligt sömnlös.

Sova fungerade dock dåligt, värkarna kom nu med cirka nio minuters mellanrum vilket inte var något särskilt tätt intervall i relation till lördagen och söndagens erfarenheter, men de gjorde för ont för att somna ifrån. Klockan tre-halvfyra ungefär bestämde jag mig för att ta ett bad och se vad som skulle hända. Värkar ska ju avstanna eller åtmistone förtunnas om de inte är på riktigt, om man tar ett bad. Vid fyra när jag gick upp hade de fortfarande inte avstannat och jag var tvungen att andas på ganska bra genom dem.

Jag gick därför upp igen kring femtiden och satte mig och klockade i soffan. Nu låg de på 6-7 minuter cirka vilket gjorde att jag tänkte att det blir perfekt att fundera på att åka vid sextiden när D och B vaknar. Kvart i sex fick jag dock ropa upp D och säga att det nog snart var dags och att jag behövde äta frukost (och de med). Under tiden han förberedde frukosten och B, under något virrigt tillstånd (han som hade fått sova så gott och allt!) ringde jag förlossningen. Värkarna kom då strax innan med fem minuters mellanrum och jag fick två värkar under telefonsamtalet så de höll med om att det var dags att åka in. Tack och lov hade det sjukhus vi ville till, lediga platser (det andra var fullbelagt).

Vi packade ihop oss och B och åkte till hennes farmor och farfar. Enkel överlämning av piggt och glatt barn- helt perfekt! Därefter for vi iväg mot förlossningen. Klockan sju-halvåtta ungefär var vi inne på ett rum. Därefter fick jag ligga med CTG, kände inget behov av smärtstillande utan det gick fortfarande fint att anda sig igenom. Värkarna avstannade något när vi kom in men tog snabbt fart igen.

Vid åttatiden undersöktes jag så och där konstaterades att förlossningen redan var ungefär halvvägs avklarad och att det skulle bli bebis under dagen. Helt otroligt, vägen dit var så mycket längre förra gången. Två timmar senare hade jag hunnit börja med lustgasen och få in tajmingen med den. Undersökningen visade att det bara var ungefär en tredjedel-två femtedelar kvar av förlossningen. Tyvärr råkade barnmorskan ha sönder hinnorna här vilket oftast gör att det går fortare därefter. Det var dock i det läget bara en tidsfråga innan det skulle hända ändå och jag tyckte fortfarande inte att det var några problem att hantera värkarna.

Barnmorskan lämnade dock knappt rummet därefter så jag förstod ju att hon tänkte att det snart var dags. Efter någon timme av mer intensiva värkar som dock ändå gick utmärkt att hantera, bad hon mig att lägga mig på sidan och pang så blev det verkligen intensivt. Jag klarade det dock men snabbt som attan fylldes rummet av två till medhjälpare och jag förstod att det verkligen var dags. 12.01 kom han så ut!

Allt gick bra och förlossningen var en walk in the park jämfört med förra. Nu är jag ännu mer övertygad om att förlossningssmärta kan kännas så otroligt olika och inser hur jobbig förra förlossningen var i jämförelse med förra. Troligtvis på grund av igångsättningsdroppet i kombination med att vara förstagångsföderska och att hon var så stor. För ja, detta barn är ju en plutt i jämförelse.

3995g tung och 53 cm lång!