Nu när jag vunnit lite tid kan jag ju också passa på att skriva lite om klass. Det pågår som de flesta av er säkert vet en ganska livlig debatt just nu om klass på grund av ett projekt som går ut på att några personer samlats och åkt på klassafari till Solsidan. Folk är upprörda, de känner sig som djur i bur, de tycker att detta bidrar mer till klassklyftorna än minskar dem. Men, är verkligen ett minskande av klassklyftorna syftet?

Jag har på senare år förstått att det finns människor som inte känt av begreppet klass. Som tycker att det är irrelevant som diskussionsbegrepp i dagens samhälle. Att det är för vagt, för svårdefinierat, för att kunna användas som förklaringsmodell. Är det inte just dessa människor man vill nå med det här projektet? Man vill kanske visa att människor som lever i ett område, kanske bara en kilometer bort, har helt andra förutsättningar. Fanny skriver mycket träffsäkert om just detta.

Här, där vi bor, är läget precis så. 500 meter bort ligger villaområden där husen kostar 3 miljoner och uppåt. Detta är priser jag själv inte ens reagerar på längre. Jag tittade idag på hemnet, på radhus i området där vi vill bo om några år (750 meter bort) och tyckte just att 2 900 000 som beräknat slutpris kändes billigt. Då behöver man ungefär 450 000 i kontantinsats. Hur många som bor i det lägenhetsområde vi nu bor i, kan skaka fram 450 000?

Det bor få så kallade svenskar här. De som ändå är svenskar verkar rösta på Sverigedemokraterna (10% i senaste valet) och jag har sett flera som röker när de är gravida, ungefär det mest förkastliga man kan göra som kvinna i Sverige 2012. Vi har själva valt att bo här, vi trivs, det är lätt att ta sig till jobb och B går på en bra, (privat) förskola som ligger nära. Vi uppskattar att hennes barngrupp består till 90% av icke-svenska barn. För så kommer hon inte att ha det sedan, när vi flyttat till det där radhuset. Och om det är låt oss kalla det, etniskt och klassmässigt blandat i senare skolgång så är risken överhängande att hon som klass- och etniskt priviligierad person kommer att välja bort delar av umgänget.

Det är fascinerande för mig att se den här diskussionen; jag som växte upp i den verklighet som Fanny beskriver som den hon inte förstod under sin skolgång. Själv blev jag inte föremål för knarksatsning utan tog en juridikexamen och gifte mig med en civilingenjör och uppfostrar nu ett barn som kommer att ha helt andra förutsättningar än jag själv hade. Jag kan nämligen inte bortse från begreppet klass, det sitter i ryggraden och det sitter i alléerna här ute. B har bosparande i HSB och vi kan sitta och filosofera om vilket tremiljonersområde som egentligen passar oss bäst och när det är köpläge. De här begreppen existerar inte i alla samhällsskikt och jag är tacksam över att jag kan se det.

Att intellektuellt stå i Nyhetsmorgon och proklamera att klassresan i Lidingö är kontraproduktiv, är inget som alla tonåringar kan göra. Det är en indikation på ett större problem än att begreppet klass är för vagt. Någon annans röst behöver få höras. Jag föreslår att den rösten går till de som faktiskt upplever begreppet som en gångbar förklaringsmodell. Låt oss lyssna, så kanske vi faktiskt kan minska klassklyftorna istället för skatten.

Lillen är sjuk. Det kunde vi ju gissat igår när hon var så trött (och dessutom vaknade vid halvfem men somnade om efter att hon fått vatten) men det var först nu poletten ramlade ned. Hon kändes varm och har varit mer mammig än normalt till och med så jag beordrade fram den förhatliga termometern innan D och hon skulle åka på simmet. 39 grader. Inställt sim och inställd släktmiddag för vår del med andra ord. Trist eftersom familjemiddagen varit otursförföljd med sjukdomar i en månad nu.

Å andra sidan fick jag fler timmar att jobba på och hellre sjukt barn på helgen än veckotid såklart. Imorgon är det dock D som får vabba, åtminstone på förmiddagen eftersom jag har ett par möten. På tisdagen samma sak. Bara att hoppas att jag inte åker på det själv, vaknade inatt och trodde att jag höll på att få magsjuka. Men so far so good.

Nu: jobb! Ska passa på att (försöka) klippa B sedan också nu när hon ändå är mör.

Till B, från Livlyrean. Eftersom hennes pappa tyckte att hon borde ha en finklänning och jag vill att den i så fall ska vara mjuk. Clooklänningarna fungerar fint hela våren, denna är tänkt att fungera även på tvåårsdagen, storlek 3 år kommer att passa fint då.



Till lillebror, så han kan matcha mig och B (fast jag tror att vi båda har den i blått men den rosa är ju så fin).

Just nu:




Givetvis efter finaste Carolinas bästa recept.

Det fortsatte även på fredagen, det där med att vakna halv fem. Hon somnade på eget bevåg på förskolan och sov 10 min-en kvart där. Mycket lyckat, jajamen. Jag har börjat kvickna till nu på eftermiddagen trots sovmorgon till åtta (ok, sovmorgon är ju inte vad den brukade vara i form av ostörd sömn men ändå) och en eftermiddagslur. B verkar fortfarande lite trött trots att hon vaknade tio i sex imorse (och har sovit två pass idag).

Så, vad gör vi då när sådana här sömnkriser uppenbarar sig? Jo, det som faktiskt är enklast. Istället för att komma på vad som kan vara anledningen till hennes sömnproblem eller försöka diverse kurer så ändrar vi på det vi faktiskt vet att vi kan styra över. Vi går alltså och lägger oss tidigt själva. Man behöver ju inte göra saker onödigt svårt om man inte behöver.

När D är borta på jobbresa äter jag och B sushi, en tradition jag instiftade i höstas. B verkar dessvärre ha tappat lite av sin smak för sushi som jag såg utvecklas mycket lovande i somras så jag kanske får revidera traditionen till nästa gång. Och så ska vi byta sushiställe för nej, det här är inte bra. Alternativet är inte strålande heller.

Största nackdelen med att inte bo i centrum längre är helt klart bristen på bra take away. Förut när D var borta (och vi bodde i stan) brukade jag ha indisk take away-kväll. Den enda indiern i närområdet här, är verkligen ett sorgligt kapitel (men de är trevliga i alla fall, plus för det- samma sak med sushidamen jag oftast köper av).

Viktigt att smaka av sojan först i alla fall! Nu ska vi bada och så ska B få en redig flaska välling så att hon förhoppningsvis sover litelite längre än till halvfem imorgon. Och så ska jag jobba lite till.

Blingo har släppt sin senaste kollektion- mycket fint faktiskt, titta här!

Nu ska jag återgå till jobbandet, D är på konferens så jag fick lämna B idag. Och gå upp med henne först då. Klockan halvfem. Fördel: Börja jobba tidigt (medan hon tittar på Dora). Nackdel: Tröttheten, ja. Men det finns ju en helg att jobba på också och idag har jag tack och lov ganska lugnt arbete inplanerat.

Förstår ni att det har gått tio år sedan (nästan) sedan vinternolltvå? Först var jag 17 och sedan satt jag i en trea med två kids (snart), en man och ett par examina. Jag har egentligen slutat med åldersångest men alltså, lite fort har det gått ändå. Den bästa tiden är dock nu, något annat vore befängt att påstå. Bara se på detta, till och med jag kan unna henne lite snö för smakandets skull:

 

Saker jag egentligen inte borde göra om jag skulle vilja sova bättre på nätterna:

1. Ifrågasätta företag som anser att de är jättebra på genus för att de har rosa som accentfärg men sedan endast låter tjejmodellerna ha helrosa och tunika (pojkarna i blått, grönt, tröja-tights).
2. Ifrågasätta företag som anser att de behöver särskilt märka ut, i förbigående, att klänningen (en enkel tunika i glada färger från företaget ovan) kanske inte fungerar till tjejer.
3. Klä min son i rosa klänning.

Men jag tänker göra alla tre ändå. Två av dem har jag gjort idag. Jag kan sova lite sämre på nätterna på grund av svårigheter att varva ned efter senaste debatten för att förhoppningsvis någonstans så ett litet frö hos någon människa därute så att vi kanske någon gång kan få ett samhälle där min dotter inte riskerar att få sämre lön, bli slagen av sin partner och få ätstörningar. Och där min son får vara hemma med sina barn, inte löper ökad risk att begå brott och kan laga mat och städa utan att någon måste säga till honom.

Jag brukade tycka att färger och modeller på barnkläder var småsaker i den större jämställdhetsdebatten. Jag visste inte hur fel jag hade. Det är på dödligt allvar. För alla som vill upprätthålla normerna, som slåss för att få kalla sina döttrar för prinsessor och som står på barrikaderna för att klä dem i rosa klänning. Därför måste även jag ta dem på allvar.

Ja, ni vet, vi gjorde ju ett extra ultraljud när vi väntade B. Ett i 3D enkom för att ta reda på hennes kön (och rädda mig undan gissningslekarna). När jag ser detta är det inte utan att jag undrar om det är därför det är så svårt att få sig ett tillväxtultraljud i den här staden:

Läkarbesök i v.32 för ev. remiss till TUL och diskussion om övriga åtgärder och kontroller. Bra.

Idag går jag in i v.27, två veckor till höggravid.

Jepp, stort SF-mått eller ej, nu är vi under 100 dagar till BF. Den här nedräknaren intill går efter mitt KUB UL-BF som är den 27/4. RUL säger dock 29/4 så 100 dagar var i fredags. Mitt egetuträknade BF är 1 maj så då är alltså 100 idag. Jag och D firade igår med en hundradagarsmiddag efter inspiration från finaste Carolina. Inget avancerat men ändå. Och efterrätten fick inte vara med på bild för den blev mest såsig.




Någon slags toast skagen. Vitt bröd som jag droppat citron och brett vitlökssmör på innan det rostades några minuter i ugnen. På den en färdiggjord västkustsallad (vi borde gjort egen, det är ju inte svårt och blir så mycket godare) och lite avokado som vi ändå hade hemma och var tvungna att äta upp.





Huvudrätten var svensk lövbiff med en persiljesås, vitlöksmarinerade, ugnsstekta champinjoner och smördegsinbakat persiljepotatismos (pressad potatis och philadelphia). Den smördegsinbakade potatisen blev mycket bättre såhär än den vi åt på nyår.

All in all, helt ok som enkelt firande men nu är jag lite less på att den där såsen inte levererar riktigt. Nästa gång får det nog bli något med kyckling till huvudrätt. Och ost till förrätt!

98 dagar kvar till officiella BF nu då och 65% gjorda enligt Familjelivs räknare såg jag nu. Två intensiva månader fram tills dess och sedan förhoppningsvis lite lugn, men inte för mycket, innan tvåbarnskaoset kommer till stan. Det blir fint!

Idag är jag i 25+4 och har varit hos barnmorskan. Mitt SF-mått är 27. (För de som ej är inne i sådant- SF-måttet är en indikation på barnets storlek). Det innebär att jag ligger på högsta kurvan, högre än jag låg med B. Bryr BM sig? Nepp, inte såvitt jag kunde se. Jag börjar ledsna. Är bara små barn värda att kolla upp? Om de är stora så kan ju bara mamman stryka med eller, ja, så kan de fastna och dö vid födseln men det spelar ingen roll eller vad? Jag ger detta en chans till, sedan byter jag BM. Går på privat TUL. Kräver snitt. Vadsomhelst.

Jag vill åtminstone veta på ett ungefär om jag ska föda ett barn på fem eller sex kilo. Är det en väldigt orealistisk förväntning på svensk mödravård 2012 att man ska kunna få veta det?

Idag är jag för övrigt hemma med B som har studiedag och ska försöka jobba på så gott det går (när hon sover det vill säga) men planen är att jobba in det imorgon istället.

Så, gårdagens äventyr bar alltså till Ullared. Jag är inte direkt uppvuxen med en tradition av sådana besök (inte till IKEA heller för den delen) utan första gången jag (och D) var där, var när vi väntade (och väntade, och väntade) på B. Då var vi där i mars och jag var i vecka 20 och hade redan börjat få alldeles för foglossningsont, det var precis på gränsen att hållas med sådana shoppingbestyr då. Igår gick det bättre men efter tre timmar kände jag mig väldigt mör. Dock var nog B och D i snäppet värre skick efter tidig morgon och sisådär lunchsömn för B's skull.

Tack och lov var det dock extremt lugnt på varuhuset (kanske inte så oväntat en nittonde i januari- vilket vi också planerat efter) så en massa blev köpt! Inte främst bebissaker men vi kan väl börja med det så får vi se om jag orkar ta kort på något mer (kanske den lilla shoppingen till B eller så, våra fryspåsar är ni nog inte så intresserade av).




Några av kassarna. Vet inte hur många det var totalt, D fick ansvara för kassa och inpackning eftersom en viss person var i akut behov av russin, sömn, smörgås, napp på samma gång.




Här är då det mesta av det vi köpte till bebisen. Inte så mycket, eller hur? Tycker att vi kan minnas denna bild (trots att den är i kass kvalitet p g a mörker och trötthet).

Det vi köpte till bebisen var alltså dregglisar, två mindre flaskor, två nappar, en mössa och ett par vantar (lika bra att lagra nu, vet att han behöver det och att vi har en matchande fleecoverall). Bomullsrondeller och olja samt bad&dush-tvål. Det räckte liksom inte med bara olja till B, hon var ett så smutsigt barn (och är!) så vi behöver lite tvål- den är ändå så mild och klen så det känns ok.

Sedan köpte vi bebisrelaterade saker till mig i form av amningsnappar, amningskupor och sådant. Jag tänkte köpa mer amningskläder också men det var L och uppåt som gällde men tips för dem som har de storlekarna- fanns fina linnen t ex! Folieformarna ni ser däruppe köpte vi en massa fler av, de är perfekt att göra mat halvfärdig i- sådär att det bara är att laga klart i ugnen. Vi gjorde en hel del sådant sist med B men nu ska jag göra ännu mer eftersom jag ska vara själv med barnen efter bara 10 dagar.

Svarta gravidtights skymtar i bakgrunden, det lär väl behövas ett tag till kan jag tänka. Våtservetter köpte vi också en massa men räknar att de är long gone innan bebisen kommer.

Återstår att köpa: skumgummitvättservetter och bebisblöjor. Och ersättning in case of (trött mamma)! Sedan behöver vi nog inget mer tror jag. Jo, mer amningskläder men bara lite mer.

Tvådagarskonferens avslutades lite tidigare än beräknat vilket lyckligt sammanföll med studiedag på förskolan för vilken D hade tagit föräldraledigt. Vi körde därför raka vägen (eller ja, D och B hämtade upp mig från konferensen som höll till väldigt nära) till det beryktade shoppingpalatset. Det är gult och blått men det är inte IKEA...